Bara ett stenkast från vårt hotell i Khao Lak finns ett minnesträd för några av de barn som dog i Tsunamin 2004.
Jag har stått vid det där trädet flera gånger och fått kämpa emot tårar när jag tänkt på de barn som förlorade sina föräldrar, de mammor och pappor som aldrig mer får hålla om sina barn, de anhöriga som förlorade någon eller flera av sina familjemedlemmar, på den känsla när ens barn försvann ur sikte, på alla de människor som blev av med sitt hem, sitt levebröd, sitt allt. Och de hjältemodiga insatser som gjordes av så många när folk förutsättningslöst hjälpte varandra för att överleva.
Ja, när man idag ser de lugna stränderna och den infrastruktur och natur som nu finns är det svårt att föreställa sig omfattningen av katastrofen, för snart 10 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar